Deep Space @ Art Journal Hjärnstorm

Hjärnstorm, den svenska oberoende tidskriften för konst, litteratur, filosofi publicerade en artikel om Deep Space.

Artikel Valle de los Caídos: den Digitala Arkitekturen omfamnar ett smärttsamt arv, Cecilia Nyman @ Hjärnstorm, Stockholm, 5 Januari 2021

I oktober 2019 kunde man i europeiska medier se bilder av en grupp kostymklädda män som axlande en tungt dekorerad kista. Scenen föreställde anhöriga till Francisco Franco som under en privat ceremoni transporterade den spanska diktatorns kvarlevor ut ur Valle de los Caidos. I ett filmklipp syns kistan lyftas in i en helikopter som tar fart och flyga iväg bortom det 150 meter höga kors som reser sig högt över en av Europas mest välbesökta minnesplatser.

Valle de los Caidos är en enorm minnespark utanför Madrid som byggdes på beställning av Francisco Franco själv, och stod klar 1958. Anläggningen, som delvis är placerad på en klippa omfattar drygt tio kvadratkilometer och inrymmer en av världens största basilikor. Francos gravplats fanns placerad i anläggningens hjärta. José Antonio Primo de Rivera, som var grundare till ett av de falangistpartier som tillsammans utgjorde den fascistiska regimen på 30-talet, låg begravd på samma plats.

Det var efter inbördeskriget då nationalister gjorde revolt mot de regerande republikanerna som Fransisco Franco 1939 blev enväldig diktator i Spanien. Under inbördeskriget hade båda sidor gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser, men Francos regim blev känd som en av de mest våldsamma i europeisk historia. Det har beräknats att 100.000 människor avrättades av regimen i fascismens Spanien. Hundratusentals oskyldiga kastades i fängelse och en halv miljon drevs i landsflykt. Förföljelse och mord blev verktygen som gjorde att fascisterna kunde behålla makten fram tills Francos död 1975.

Bara några år efter Francos död genomfördes den första fria folkomröstningen i Spanien. Omvärlden förundrades över hur snabbt landet återgick till demokrati, men kritiker har påpekat hur den snabba transitionen skedde på bekostnad av spanjorernas rätt till upprättelse för brotten som begåtts under kriget och diktaturen. Personer från Francos ledning tilläts tvärtom att fortsätta arbeta i det högerkonservativa partiet, Partido Popular. Och några rättsprocesser och utredningar för att fastslå krigsförbrytelser och övergrepp syntes aldrig till.

Det socialdemokratiska Partido Socialista Obrero Espariol som tillsammans med Partido Popular har växlat vid makten efter demokratiövergången på 70-talet föreslog med anledning av kritiken en ny lag med syftet att gottgöra ickehanteringen av Francoerans arv. År 2007 stiftades ”Lagen om det historiska minnet” där löftet att förflytta Francos kvarlevor från Valle de los Caidos var en av åtgärderna.

Men en ängslan kring hanteringen av Valle de los Caidos finns kvar trots att Francos grav nu står tom. En annan del av minneslagen berör nämligen utgrävningen av andra gravar än diktatorns. Många av de som försvann under kriget och diktaturen har aldrig återfunnits och anhöriga saknar fortfarande en minnesplats för sina döda. Men offrens kvarlevor är i själva verket inte försvunna utan ligger som namnet avslöjar i De stupades dal. Omkring 34 000 personer, de flesta oidentifierade, ligger massbegravda i kryptor under basilikan som hyllar Francisco Franco. Och det faktum att soldater och krigsfångar som mördades av Francoregimen än idag är begravda under monumentet som hyllar diktatorn är kontroversiellt. Den socialdemokratiska regeringen har därmed påbörjat sökandet efter kvarlevor för att möjliggöra anhörigas önskan att begrava dem någon annanstans. Trots att arbetet är igång går det trögt, bland annat på grund av att det konservativa partiet Partido Popular, som har en betydligt svalare inställning till lagen, återigen fick regeringsmakten 2011.

Trögheten har inte bara berott på Partido Populars ovilja att stödja lagen utan även på grund av de rumsliga förutsättningarna på plats. I tidningen Archinect (2018) rapporterar en spansk journalist utifrån några regeringsdokument som bekräftar misstankar om kryptornas dåliga skick. Väggar och tak har imploderat av läckor, vilket gjort att materialen inte längre är intakta. I vissa fall rapporteras tillståndet vara så dåligt att kvarlevor och vägg är oskiljaktiga. Benen har blivit ett med byggnaden. Detta innebär att trots ett politiskt handelskraftigt läge blir det krångligt att lämna tillbaka kvarlevor, även om lagen lovar det.

Med bakgrund av de dilemman som finns i Valle de los Caidos har ytterligare en aktör gett sig in i debatten. Hybrid Space Lab är en plattform som ägnar sig åt socialt förbättringsarbete genom design och arkitektur. De har formulerat sitt stundande projekt Deep Space tillsammans med historiker, konstnärer, hackers och dataingenjörer för att utforma ett förslag på hur dalen skulle kunna renoveras och användas i framtiden. Men både regeringen och Hybrid Space Lab stöter på mothugg. Det finns än idag spanjorer som sympatiserar med Franco och som har vurmat för bevarandet av Valle de los Caidos i sin ursprungsform. Platsen har använts flitigt av nationalister för demonstrationer och sammankomster. Inte minst inför förflyttningen av Franco då 1000 personer samlades för att protestera mot beslutet. I en intervju med Hybrid Space Lab’s grundare Elizabeth Sikiaridi i den katalanska tidningen Ara påpekar hon att det största problemet med dalen enligt henne är: ”Vi ser vad Franco hade velat att vi skulle se”. Fascistiska symboler är borttagna och förbjudna, men arkitektoniskt sett är monumentet i stort sett sig likt.

Att utmana etablerade sanningar genom att ifrågasätta monumentala och arkitektoniska arv kan spåras till praktiker som utvecklats av postkoloniala rörelser och i urfolkskamp. Också politisk filosofi, exempelvis Michel Foucaults Biopolitik eller Sara Ahmeds Queer Phenomenology, har demonstrerat hur objekt i stadsrummet, så som minnesmärken och statyer, begränsar vissa kroppars rörelse och verkan i det västerländska samhället. Att lyfta alternativa versioner av historien, det som Foucault kallar för ”motminnen”, är därmed en viktig akt i politiska motståndsrörelser.

Deep Spaces förslag i Valle de los Caidos resonerar med ideer om att lyfta mot-minnen. Genom att använda de existerande byggnaderna till att bygga ett museum över vittnesmål från kriget och instifta ett center för fredsforskning menar man att det går att fylla platsen med fler symboliker än vad som var tänkt från början. I en virtuell kartläggning över dalen har Deep Space också uppmärksammat platser som ofta glöms bort i historieskrivningen av dalen. I utkanten av kartan syns ruinerna från några baracker som var bostäder åt de straffarbetande fångar som byggde monumenten. Genom att peka på barackernas existens hoppas man kunna uppmärksamma de arbetande fångarnas situation. Arbetet var farligt och många fångar dog under arbetets gång. Idén om att peka på de döda finns utforskad i bland annat Avery Gordon i Ghostly Matters: Haunting and the Sociological Imagination. Där betraktar hon spöket som en kulturpolitisk figur som kan användas för att påminna om det våldsamma förflutna. Men enligt Gordon stannar inte motståndsarbetet vid att synliggöra postkoloniala, antifascistiska eller queera erfarenheter av historien utan det är det som har gått oss förlorat, det som ”hemsöker oss” som måste få komma till tals. Det största nederlaget, enligt Gordon, är nämligen inte det som hände utan ”det som aldrig blev”. Och genom att ge röst åt spöken kan vi göra rum både för klagosång om det förflutna och fantasier och föreställningar om det som kunde blivit och det som kan bli.

Kanske kan Deep Space versionen av Valle de los Caidos möjliggöra både motminnen och en plattform för spöken? Vad gäller identifieringen och återlämnandet av kvarlevor presenterar Deep Space en lösning som kringgår de fysiska problemen på platsen genom att utvidga de fysiska rummen med hjälp av artificiell intelligens och virtuella världar. På så vis kan kryptorna och kvarlevorna finnas kvar men materialet och arkitekturen berikas med information och upplevelser som minns och berättar om de som ligger begravda där. Deep Space argumenterar för att fördelen med en sådan hybridarkitektur som blandar fysisk och digital rumslighet är att monumenten kan fyllas med mening utan att nödvändigtvis ingripa i materialen.

Hanteringen av Valle de los Caidos är av största vikt för spanjorerna när arvet från diktaturen fortsätter att ha inverkan på människors liv. I folkomröstningen 2018 fördubblade det högerpopulistiska partiet Vox sitt stöd i befolkningen. Under samma tid genomfördes högljudda protester mot utgrävningen av Francos grav. Med 15 procent av platserna i parlamentet gör Vox att Spanien gör sällskap med flera andra europeiska länder där hypernationalistiska partier har fått tunga regeringsställningar. Samtidigt råder det en oro kring digitaliseringssamhällets framtid och vem i det ekonomiska systemet som teknologisk innovation egentligen kommer att bistå. Hybrid Space Lab föreslår digital arkitektur som ett verktyg för att tänka omsorgsfullt kring det förgångna och för att göra minnesplatser till en arena för stupade snarare än diktatorer.

Juan Avalos y Taborda, Barmhärtigheten, 1952. Skulpturen är placerad pá basilikans tak.

Redaktionen
Hjärnkontor

Med detta nummer i din hand håller du ett stycke nostalgi. Men också något som ställer sig utanför det nostalgiska. Det är vår förhoppning.

Hjärnstorm gick in i det här projektet med ambitionen att ringa in och utvidga, kritisera och bejaka. Är det möjligt att utföra något sådant med ett begrepp som inte bara är brett och folkligt, utan även undflyende och personligt? Och som dessutom kan användas som skällsord?

Vi började med att rådfråga Svenska akademien:
– Vad är nostalgi? Egentligen?
– Nostalgi är vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till ngt förlorat (särsk. om längtan till barn- och ungdomsmiljöer).
– Kan det vara något mer?
– Nostalgi är (melankolisk) längtan hem el. till- baka, trånsjuka.

Lite senare, under en paus med Trocadero, starkt te, rosa småkakor och ostbågar, började vi fundera om Svenska akademien verkligen kan veta allt om vad nostalgi är och skulle kunna vara. Det här var i början av vårt arbete med detta nummer och så lång väg vi ännu hade framför oss, så lite vi visste. Ännu hade vi inte kommit i kontakt med Nostalgiska akademien, med vars hjälp materialet i detta temanummer har kunnat ta skilda och ibland oförutsägbara riktningar.

Visst har vi varit oense, med varann och med experterna, om nostalgins gränser och innehåll, och visst är vi väl fortfarande inte riktigt överens. Är nostalgi okej eller ej?

Någon gång i framtiden ser vi kanske tillbaka på den här tiden i ett skimmer.